Skulle vilja berätta för dig att det stod blommor på jobbet till mig när jag började jobba i går, att kollegorna och patienterna saknat mig och att de är glada att jag är tillbaka.

Skulle vilja berätta om oron jag känner inför begravningen, hur ska jag orka med utan att bryta ihop. Får nästan panikkänsla när det nu närmar sig.

Vill inte gråta inför barnen, gick ut efter jobbet på en promenad, grät. Gråter i bilen när jag är själv. Grät på jobbet i dag när jag insåg vilka vänner vi har i hundvärlden, sorgligt att man inte inser det innan, att det ska behövas ett dödsfall.

Fick frågan i söndags om jag inte gråter.... jo jag gråter, så gott som varje dag. Men jag vill inte gråta inför andra, knappt ens inför mina föräldrar. 

Hade väl egentligen behövt gråta, behövt gråta ut i en trygg famn, hos någon som bara talade om för mig att allt kommer att ordna sig. Men det blir svårt när jag inte vill gråta inför andra. Så jag gråter i bilen, på promenaden, när barnen sover. Och jag lovar, jag kommer att gråta på begravningen.