Maken dog natten till i dag, somnade in lugnt och stilla - tror jag i alla fall, han passade på att dö medan jag sov.

Han var orolig i sin andning i går kväll, kändes ångestfylld men inte vaken. Satt hos honom och berättade att han nu kunde släppa taget, att jag och barnen klarar oss, att vi har hjälp runt oss. Att det var dags för honom att slippa lida mer.

Han fick både smärtlindrande och ångestdämpande medicin och blev något lugnare. Så pass lugn att jag la mig ner på madrassen och somnade.

Vaknade ganska exakt en timme senare, klockan tjugo i två. Då var det helt tyst och lugnt, och maken hade somnat in. 

Satt en stund där i mörkret med honom innan jag ringde efter kommunskötetskan för konstaterande av dödsfallet.

När allt var klart väckte jag dottern och berättade för henne att deras pappa hade dött. Inga tårar men jag fick sitta och hålla om henne. Senare kom hon bort till mig och madrassen och sov med mig där i några timmar.

Sonen vaknade själv i vanlig skoltid och han fick då reda på att hans pappa hade  dött. Det är lättare med honom, han blir ledsen och gråter - då kan man trösta.

Sen blev det till att kontakta alla som borde veta att maken avlidit; närmaste vänner, anhöriga, särskilda kunder och kollegor.

Kommunsköterskan som varit "vår" kom och tog förväl, och hämtade grejer; mediciner, material, rullstol och rollator. Nu är det bara sjukhussängen och larmet kvar som ska hämtas.

Det jobbigaste var när personal från begravningsbyrån kom för att hämta honom, det blev så slutgiltigt. Innan hade han legat där i sängen, död men ändå nära oss. Nu skulle han försvinna, för alltid. Nu var vårt förhållande slut, ett förhållande som varat sedan den 12 februari 1989, 35 år.

Nu som först grät dottern, äntligen. Det är så mycket enklare att förhålla sig till någon som visar känslor istället för att bara bygga upp ett skal runt sig.

Jag är glad att jag med hjälp av min samlade kunskap och stöttning av Palliativa och kommunsköterskan har kunnat ta hand om maken här hemma, att han fick dö här hemma, precis som han ville. Att jag kunnat vara hans trygghet under denna tid. Att barnen har kunnat se försämringen själv under tiden och därmed varit mer förberedda på själva döden.

Jag tror att det här blev bra trots allt.

Nu är det en massa praktiska bestyr; planera begravningen, bouppteckning, ordna allt med byte av vem som står på avtal osv, ägarbyte på bil, ändra försäkringar. Kontakta bank och försäkringsbolag för att förhoppningsvis få ut lånförsäkring och livförsäkring, så att vi kan bo kvar i huset. Se till att de betalar ut hans pensionsförsäkring....

Jag ska vara ledig ett tag till, först sjukskriva mig själv en vecka och sedan ta ut semester. Planerar att vara tillbaka på jobbet v.9, efter sportlovet, om inget oförutsett inträffar.

Ta hand om er ❤️