Det gick fort i alla fall, ringde i förmiddags efter att jag pratat med sjuksköterskan på Palliativa om hur helgen varit. Vid 13-tiden var här en tekniker och installerade dosen och satte på maken armbandet (som han redan plockat av sig).

Han kommer förmodligen inte själv trycka på det någon gång, men en trygghet för mig att ha om jag behöver akut hjälp med honom.

Helgen har varit jobbig, speciellt psykiskt för mig. Mycket tårar har det blivit. I lördags fick jag inte riktig kontakt med honom och trodde att nu är han sängliggande för gott. Ringde kommunsköterskorna för att ordna med medicinordinationer, från tablett till injektion, tur att det inte var bråttom - tog 23 minuter i telefonkö innan jag fick prata med en sköterska. Sedan tog det ytterligare 2,5 timme innan de först hade varit här och sedan ringde läkare för ordination. Hade gått fortare om jag sökt Hallandsjouren själv men det får jag inte.

Maken kom dock upp så småningom men var tröttare än innan och söndagen var likadan.

Mina föräldrar var här under söndagen och hjälpte till med att köra sonen till fotbollen och dottern till stallet. Svägerskan hjälpte till på lördagen med att köra dottern till stallet och handla åt oss. Hon var här dessutom på söndagen när sonen skulle till simskolan. Tycker att det är viktigt att barnen har en så normal vardag som möjligt, med skola och fritidsaktiviteter.

Natten till i dag var inte så bra, maken fick frossa vid 2-tiden och sedan var det väldigt oroligt. Kommunsköterskan har varit här och hämtat ett urinprov, får se om det är något där som ställer till det.

Kan det inte bara få vara lugnt och stilla, utan några övriga problem???

Vi ska minska näringsdroppet ytterligare och nu bara ge en halv påse varannan natt. Det är som sjuksköterskan på Palliativa sa, han är så sjuk så han kan dö när som helst och då är han egentligen inte hjälpt av näringsdroppet.

Ska jag vara ärlig hade jag gärna hoppat över den här delen av sjukdomen; oron, lidandet, presonlighetsförändringen.

Ta hand om er ❤️