Maken är inskriven i palliativa teamet och har hemsjukvård, han har påbörjat cellgiftsbehandlingen som han nu ska få varannan vecka så länge kroppen orkar. Behandling som han får i lindrande och förlängande syfte då hans cancer inte går att bota längre.

Smärta,  illamående, oro och nedstämdhet följer oss varje dag. Timmar av lättnad får vi ibland men det känns som att det blir mindre och mindre.

Eftersom jag ändå är sjuksköterska, och vill ha koll, så sköter jag medicinerna. Ger injektioner och kopplar dropp.

Eftersom han inte klarar av att äta längre på grund av att stomin krånglar så får han näringsdropp varje natt. Jag kan ta extrajobb som sjuksköterska inom hemsjukvården sen.

Jag brottas med tankar och känslor, gråter varje dag när ingen ser mig. Måste vara stark inför barnen och maken. Vill inte vara den som är stark, vill krypa in i en trygg varm famn där jag kan gråta av mig all förtvivlan.

Jag vill inte vara hemma hela dagarna, förbjuden tanke när jag vet att maken får mer oro när jag inte är hemma. Rädd för att han ska få ont och inte hjälp med smärtlindring tillräckligt snabbt.

Jag ska till kuratorn om en vecka, hoppas att hon har mycket papper.....

Vi har gjort fina saker också, tagit kort på hela familjen... skapat minnen. Fick se korten i går, de blev fina. Nu ska vi bara välja vilka vi ska ha och vad vi ska göra med dem.