Som tur var inte så ont sedan vi höjde hans långverkande morfin i fredags kväll och njurproverna som togs i går var bättre än de som togs förra veckan.

Hoppas för honom att det går fort, han lider av detta, det är inte han och han vet inte hur han ska göra för att må bättre - finns inget att göra mer än att lindra symtomen, vilket jag gör så gott det går med alla mediciner jag har att tillgå.

Han sa för ett tag sedan "Hade jag vetat att det skulle bli så här så hade jag tagit mitt liv redan från början, en olycka händer så lätt. Nu är det försent."

Vi har alltid haft den inställningen till våra djur, de ska inte lida. Är de sjuka, inte kan fortsätta med ett värdigt liv så avlivar vi dem. Tyvärr får man inte göra så med människor. Vi får bara symtomlindra.

Jag vill ju så klart ha kvar honom så länge det går, både för mig och barnen men inte på bekostnad av hans lidande.

I går fick vi levererat fina bilder från fotograferingen vi gjorde i slutet av oktober, innan vi visste att det inte fanns något att göra mot cancern, medan maken fortfarande kunde äta och dricka, och var pigg. 10 fina bilder som är varma, känslosamma minnen från en kall blåsig dag på Öströö.

Ta hand om er.

Äntligen fick jag någon reaktion av dottern, äntligen lite tårar och jag fick krama om henne. Sonen är lättare, han gråter när han blir ledsen och vill kramas.

Jo, jag vet.... vi visar sorg på olika vis men det är så mycket enklare att förhålla sig till tårar och vilja till närhet, än till tystnad, kyla och avståndstagande.

Ska boka tid till kuratorn för mig och dottern, hon gick med på att följa med. Hon har inget krav på sig att prata med kuratorn men jag vill att hon följer med. Kanske vill hon prata när vi väl är där. Och kanske vill hon gå dit fler gånger.

Maken har haft några sämre dagar nu, var jättepigg och mådde bra förra helgen och början av veckan. I tisdags passade vi på att åka till IKEA och köpte möbler till allrummet och hallen. Sen var han sämre på onsdagen och krävde mer smärtlindring och var trött.

I går var han nästan inte uppe något alls, var därför jag kände att jag var tvungen att berätta för barnen.

Vi hoppas på fler bra dagar men vet också att det blir färre och färre bra dagar och fler trötta, smärtande dagar.

Ta hand om er, och ta tillvara tiden ni har tillsammans med nära och kära.

Sedan jag skrev sist så har maken hunnit vara inlagd på sjukhuset i en vecka. Fick köra in honom då han hade sådan kraftig smärta i mage och rygg, kräktes upp avföring, kom inget i stomin och mådde allmänt skit. Vi löste det inte hemma längre.

Ny CT som visade att metastaserna hade växt in i tunntarmen på tre ställen och gjorde stopp, dessutom hade han en urinvägsinfektion i den njuren han har en katater.

Antibiotika intravenöst, dosändring av smärtlindringen och totalt ät- och drickförbud. 

Under sjuhustiden fick han besök av onkologen och vi fick besked om att cancern är av en aggressiv sort..... mmmm kund vi nästan räknat ut med arslet, växer en tumör en centimeter på en vecka så växer den ju inte så långsamt. Dessutom är den av en muterad sort som cellgiftsbehandlingen de kan ge honom inte biter på.

Så nu är det ren palliativ vård med inriktning på lindring och ett lugnt avslut.

Det har varit några tuffa dagar med prat om hur han vill ha sin begravning och hur vi/jag ska göra med firman. Vi har dessutom varit och lämnat tillbaka hunden till uppfödaren.... blev ett jobbigt avsked, både till hunden och dessutom det att maken aldrig kommer att träffa uppfödaren igen. Kommer att komma fler sådana jobbiga möten.... där man vet att detta är det sista hejdå.

Ta hand om er och ta tillvara på tiden ❤️

Barnen är så olika i deras sätt att reagera. Dottern på 15 år blir bara tyst, sitter och tittar rakt ut i luften, inte en tår eller snyftning. Svårt att trösta någon som inte visar sorg.

Sonen på 10 år blir ledsen och gråter. Vill kramas, kryper upp i knät och vill bli tröstade.

Båda är så klar ledsna men visar det på så olika sätt.

Jag önskar ingen denna situationen som vi befinner oss mitt i.

När jag skrev mitt inlägg den 3/10 efter makens sista operation så hade jag missuppfattat vad kirurgerna hade gjort under operationen. 

De stod i 5 timmar och försökte få fram 2 meter cancerfri tunntarm, men lyckades inte. Metastaserna i bukhinnan hade spridit sig för mycket och borrat ner sig för djupt i tarmen. De försökte skrapa bort metastaser men skrapade då hål i tarmen istället.

De har inte tagit bort primärtumören och tjocktarmen, så allt finns kvar. Och sedan dess har både cancern och metastaserna fått växa fritt.....

Ta hand om er ❤️

Maken är inskriven i palliativa teamet och har hemsjukvård, han har påbörjat cellgiftsbehandlingen som han nu ska få varannan vecka så länge kroppen orkar. Behandling som han får i lindrande och förlängande syfte då hans cancer inte går att bota längre.

Smärta,  illamående, oro och nedstämdhet följer oss varje dag. Timmar av lättnad får vi ibland men det känns som att det blir mindre och mindre.

Eftersom jag ändå är sjuksköterska, och vill ha koll, så sköter jag medicinerna. Ger injektioner och kopplar dropp.

Eftersom han inte klarar av att äta längre på grund av att stomin krånglar så får han näringsdropp varje natt. Jag kan ta extrajobb som sjuksköterska inom hemsjukvården sen.

Jag brottas med tankar och känslor, gråter varje dag när ingen ser mig. Måste vara stark inför barnen och maken. Vill inte vara den som är stark, vill krypa in i en trygg varm famn där jag kan gråta av mig all förtvivlan.

Jag vill inte vara hemma hela dagarna, förbjuden tanke när jag vet att maken får mer oro när jag inte är hemma. Rädd för att han ska få ont och inte hjälp med smärtlindring tillräckligt snabbt.

Jag ska till kuratorn om en vecka, hoppas att hon har mycket papper.....

Vi har gjort fina saker också, tagit kort på hela familjen... skapat minnen. Fick se korten i går, de blev fina. Nu ska vi bara välja vilka vi ska ha och vad vi ska göra med dem.