Idag skulle maken äntligen bli opererad, de skulle äntligen ta bort tumören på tjocktarmen som de hittade 6 juli i år. De skulle äntligen ta bort tumören, det okända som klämmer på ena njuren och alla metastaser i buken.

Vi har väntat och väntat, maken har genomgått två operationer, en akut 6 juli och en planerad 21/8 då de skulle tagit bort tumören och det okända. Vi har varit på akuten otaliga gånger på grund av urinvägsinfektioner i njuren där han haft en kateter. Och nu äntligen skulle de på Östra sjukhuset göra den stora operationen som skulle bota honom.

Men allt sket sig..... på grund av all väntan hade nu cancern spridit sig till större delen av tunntarmen så nu fanns där inte längre minst 2 meter fri tarm, som det fanns för exakt 6 veckor sedan den 21/8.

Nu kunde de bara ta bort en del av alla cancertumörer och fick lämna en del kvar. Och eftersom de lämnade cancer kvar så gjorde de inte den delen av operationen där de skulle skölja bukhålan med varm cytostatika.

Hur kan det gå så jävla fel?????

Allt började i slutet av maj i år, då fick jag köra in maken till akuten på grund av kraftiga buksmärtor och besvär med avföringen. Förstoppning enligt läkaren, hem med laxering och klyx.

Slutet av juni fick jag köra in honom till akuten igen på grund av buksmärta, då hade en läkare på vårdcentralen skrivit en akutremiss med förhoppning om en mer ordentligt undersökning. Och jo, nu skickades maken på en CT-buk och fick diagnosen divertikulit (inflammerade tarmfickor), och där var ett bifynd på 2,5 cm. Hem med antibiotika och remiss tillbaka till vårdcentralen för uppföljande koloskopi efter 6-8 veckor för kontroll av bifyndet.

Exakt en vecka efter, den 5/7 (samma dag som dottern tog sitt moppekort), fick jag ringa efter ambulans för att maken hade så kraftig buksmärta så att jag inte kunde få ut honom i bilen. Fick slåss med sjuksköterskan på SOS för att över huvud taget få en ambulans. Maken hade så ont att han knappt klarade av att prata men SOS skickar inte en ambulans "på andrahandsuppgifter" trots att jag har de utbildningar och erfarenheter jag har.

Väl på akuten blev det en ny CT-buk. Maken ringde mig vid 3-tiden på natten och berättade att de hittat en tumör på tjocktarmen och enligt CT-svaret så fanns det spridning till bukhinnan. Bifyndet på 2,5 cm för en vecka sedan hade nu blivit en tumör på 3,5 cm med spridning.

Akut operation för att lägga upp en stomi då det var helt stopp i tjocktarmen. Han fick dessutom en kateter direkt i vänster njure då något okänt tryckte på urinledaren. De tre kirurger som utförde operationen såg ingen spridning i bukhinnan och det fanns bara en tumör i tjocktarmen plus det där okända.

Eftersom de inte såg någon spridning fick maken åka hem för att läka och bli starkare, vänta i 6 veckor med massa smärtor och urinvägsinfektion. Vid ett besök på kirurgen för information om besked och planering sa kirurgen "när vi opererar dig nästa gång så botar vi dig".

De 21/8 hade då de längsta 6 veckorna gått, ny operation, nu skulle han botas.

De öppnade upp och såg metastaserna i bukhinnan, precis som det stod i CT-svaret 6/7. Nu hade dessutom tumören i tjocktarmen spruckit. Nu togs det en massa prover på olika platser i buken och de sydde ihop honom.

Efter operationen sa kirurgen till maken "du har troligen haft den här tumören länge så den växer långsamt, vi har gott om tid".

Remiss till Östra sjukhuset och deras HIPEC-team. HIPEC är en avancerad operation där de tar bort all synlig cancer och sedan sköljer med varm cellgift, en operation som tar 8-10 timmar och medför stor risk för komplikationer och lång sjukhusvistelse.

Maken blev godkänd för denna operation men nu måste han läka och bli starkare (hade vi hört det förut....) Ny väntan i ytterligare 6 veckor.

Nu började maken känna sig sämre och sämre för var vecka, tröttare, mer ont och upplevde att det är något fel i magen. Men vi fortsatte vänta....

Och i går den 3/10 så hade då äntligen dagen D kommit, maken skulle äntligen få sin botande operation.

Kl.15 ringer kirurgen mig, som jag bett om, "tyvärr kunde vi inte göra det vi skulle, cancern har hunnit sprida sig för mycket och nu finns det inte tillräckligt mycket frisk tarm för att vi ska kunna operera bort cancern".

De har öppnat upp honom, gått igenom hela tarmpaketet och tagit bort tjocktarmen och det som fanns där men fått lämna kvar cancer i tunntarmen.

Nu ska maken läka igen och sen blir det "vanlig" cellgiftsbehandling i förlängande och lindrande syfte. Med en massa tur botande men inte så troligt. Så den absolut värsta dagen har inte kommit än.....

Hur berättat man för barnen?

Och för att göra dagen ännu skitigare så fick vi i dag besked att makens pappa i morse hittats död i sin lägenhet på äldreboendet, han hade hängt sig. Maken vet inte om detta ännu då han fortfarande ligger på IVA.

Så den här dagen hade jag gärna bara hoppat över.

Ta hand om er ❤️