Skulle vilja berätta för dig att det stod blommor på jobbet till mig när jag började jobba i går, att kollegorna och patienterna saknat mig och att de är glada att jag är tillbaka.

Skulle vilja berätta om oron jag känner inför begravningen, hur ska jag orka med utan att bryta ihop. Får nästan panikkänsla när det nu närmar sig.

Vill inte gråta inför barnen, gick ut efter jobbet på en promenad, grät. Gråter i bilen när jag är själv. Grät på jobbet i dag när jag insåg vilka vänner vi har i hundvärlden, sorgligt att man inte inser det innan, att det ska behövas ett dödsfall.

Fick frågan i söndags om jag inte gråter.... jo jag gråter, så gott som varje dag. Men jag vill inte gråta inför andra, knappt ens inför mina föräldrar. 

Hade väl egentligen behövt gråta, behövt gråta ut i en trygg famn, hos någon som bara talade om för mig att allt kommer att ordna sig. Men det blir svårt när jag inte vill gråta inför andra. Så jag gråter i bilen, på promenaden, när barnen sover. Och jag lovar, jag kommer att gråta på begravningen.

Märker att jag sista tiden innan makens död gick och spände mig, hade huvudvärk nästan dagligen som nu har gått över. Vaknade dock i dag med en annan oro.... Hur ska vi klara oss ekonomiskt? Kan vi bo kvar i huset? Kommer vi att få ut livförsäkring och lånförsäkring? Allt hänger på pengar, hela tiden pengar.

De flesta avtal har varit enkla att flytta över från maken till mig, eller säga upp och skaffa nya, förutom bensinkortet. Avtalet sades upp automatiskt och mitt kort slutade fungera, fick sedan inte teckna nytt avtal med dem efter deras kontroll och kreditprövning. Bara en sån enkel sak som ett bensinkort. Ja, ja det löser sig men man är ju van vid att ha det på ett särskilt sätt.

Fick besked om änkepension och barnpension, både jag och barnen får pengar från pensionsmyndigheten under några år. Hur ska man tänka kring barnens pengar? De sätts in på mitt konto fram till barnen är 18 år sedan får de pengarna själva till de är 20, under förutsättning att de fortfarande studerar.

Begravningen börjar närma sig, blir om 2 veckor. Var inne på begravningsbyrån och lämnade en modellbil, en kopia av makens veteranbil. Askan efter honom ska ligga i en av pokalerna vi vunnit med hundarna. Försöker göra begravningen så personlig som möjligt.

Prästen ska komma idag (om hon vågar, sonen är förkyld) för genomgång av begravningen och för att "lära känna" maken.

Har bjudit in några nära och kära till en minnesstund efteråt, hoppas att det blir en trevlig avslutning på en jobbig dag.

Var iväg med barnen och handlade kläder inför begravningen i går. Fick dottern att köpa en klänning, hon har inte haft klänning på sig på 10-11 år, önskar så att maken hade fått se henne, hon var så fin i den. Det är vid sådana här tillfällen som jag saknar honom extra mycket. När jag vill dela händelser angående barnen med honom, när jag önskar att han var här för barnens skull. Kommer att bli så många "första gången" i år; födelsedagar, skolavslutningar, semester, jul osv. Ett år av nya erfarenheter. 

Dags att ta tag i denna dag. Ta hand om er ❤️

Maken dog natten till i dag, somnade in lugnt och stilla - tror jag i alla fall, han passade på att dö medan jag sov.

Han var orolig i sin andning i går kväll, kändes ångestfylld men inte vaken. Satt hos honom och berättade att han nu kunde släppa taget, att jag och barnen klarar oss, att vi har hjälp runt oss. Att det var dags för honom att slippa lida mer.

Han fick både smärtlindrande och ångestdämpande medicin och blev något lugnare. Så pass lugn att jag la mig ner på madrassen och somnade.

Vaknade ganska exakt en timme senare, klockan tjugo i två. Då var det helt tyst och lugnt, och maken hade somnat in. 

Satt en stund där i mörkret med honom innan jag ringde efter kommunskötetskan för konstaterande av dödsfallet.

När allt var klart väckte jag dottern och berättade för henne att deras pappa hade dött. Inga tårar men jag fick sitta och hålla om henne. Senare kom hon bort till mig och madrassen och sov med mig där i några timmar.

Sonen vaknade själv i vanlig skoltid och han fick då reda på att hans pappa hade  dött. Det är lättare med honom, han blir ledsen och gråter - då kan man trösta.

Sen blev det till att kontakta alla som borde veta att maken avlidit; närmaste vänner, anhöriga, särskilda kunder och kollegor.

Kommunsköterskan som varit "vår" kom och tog förväl, och hämtade grejer; mediciner, material, rullstol och rollator. Nu är det bara sjukhussängen och larmet kvar som ska hämtas.

Det jobbigaste var när personal från begravningsbyrån kom för att hämta honom, det blev så slutgiltigt. Innan hade han legat där i sängen, död men ändå nära oss. Nu skulle han försvinna, för alltid. Nu var vårt förhållande slut, ett förhållande som varat sedan den 12 februari 1989, 35 år.

Nu som först grät dottern, äntligen. Det är så mycket enklare att förhålla sig till någon som visar känslor istället för att bara bygga upp ett skal runt sig.

Jag är glad att jag med hjälp av min samlade kunskap och stöttning av Palliativa och kommunsköterskan har kunnat ta hand om maken här hemma, att han fick dö här hemma, precis som han ville. Att jag kunnat vara hans trygghet under denna tid. Att barnen har kunnat se försämringen själv under tiden och därmed varit mer förberedda på själva döden.

Jag tror att det här blev bra trots allt.

Nu är det en massa praktiska bestyr; planera begravningen, bouppteckning, ordna allt med byte av vem som står på avtal osv, ägarbyte på bil, ändra försäkringar. Kontakta bank och försäkringsbolag för att förhoppningsvis få ut lånförsäkring och livförsäkring, så att vi kan bo kvar i huset. Se till att de betalar ut hans pensionsförsäkring....

Jag ska vara ledig ett tag till, först sjukskriva mig själv en vecka och sedan ta ut semester. Planerar att vara tillbaka på jobbet v.9, efter sportlovet, om inget oförutsett inträffar.

Ta hand om er ❤️

Sedan i söndags kväll är nu maken helt sängliggande och inte vid medvetande. Han reagerar när jag ändrar läge på honom och han blir av och till orolig, men han är inte vaken.

Han och jag sover nu i allrummet, han i en sjukhussäng och jag på en luftmadrass vid sidan om.

Näringsdroppet avslutades i fredags efter att läkaren och sköterskan från Palliativa varit här på besök. Kroppen klarar inte av att ta hand om det längre. Nu får han bara smärtlindring och ångestdämpande mediciner. Han ska få ett lugnt och stilla avslut, och jag är tacksam att jag kan få ge honom det. Att han kan få dö här hemma och att jag kan vara med honom ända till sista andetaget.

Nu kan man börja planera för det där normala livet, med möten, kurser, jobb osv. Livet man längtat efter och ändå bävar för, hur ska det gå, bara jag och barnen.

Ta hand om er ❤️