Vårt hjärtstopp fick ett hjärtstopp till. Denna gången i bilen men ICD-dosan räddade honom denna gången, bilen däremot fick åka till verkstaden.

Jag skickade som vanligt ett grattis-sms till honom på hans "födelsedag" men i år fick vi ingen blomma, hjälten har ju dött.

Grannen har flyttat och kvar är hennes make, de ska skiljas och han ska köpa ut henne från stället. Hon har flyttat in hos dottern i stället.

Jag får inte såga ner häcken in mot deras, han vill ha kvar den som vindskydd. Tror snarare att han vill ha den som insynsskydd. De döda pinnarna till en fd fin och tät häck. Han fick såga ner en del själv nu för någon vecka sedan då det hade blåst och en av de döda buskarna hade vält.

Pappa har fått cancer, jag hatar den sjukdomen. Han har fått mediciner och strålning så nu är hans värden nere på bra nivåer och man har än så länge inte sett några metastaser.

Brorsan har skiljt sig och ska nu börja jobba i Norge, han och barnen var här och firade jul. Syrran har jag inte träffat sedan din begravning. 

Jag och barnen har det bra, vi klarar oss. Det är tungt ibland när man måste fixa allt själv, ingen att dela ansvaret med. Jag har fått lära mig en massa nya saker det senaste året, har några kvar, gräsklipparen tex den har jag inte behövt lära mig ännu.

Våra hyresgäster har förlovat sig, snart är det väl dags för barn och då lär de väl flytta. Vet inte hur jag ska hitta ny hyresgäst men det löser väl sig.

Det var allt för denna gången. Har säkert glömt något, känner det på mig men jag kan inte komma på vad.

Får se om och när jag skriver till dig igen, tänker att du nog ändå har lite koll på barnen och mig. 

I tisdags hade vi samtal igen, min chef och jag, denna gången med regionchef,  HR och representant från Vårdförbundet. Tack vare Träsktrollet så hade jag skrivit ner vad jag skulle säga och trycka på, snodde ordet kränkt från chefen. Svårt att säga att man blivit kränkt om någon anna redan sagt att den personen blivit kränkt. Vem är kränktast?

Jag fick börja och blev direkt avbruten av chefen men hon fick tillsägelse från min hjälp från Vårdförbundet, jag skulle få prata till punkt innan hon fick säga något. 

Fick med kränkt och förödmjukad, minen på chefen när jag sa att jag var kränkt var oslagbar. Och sen ännu mer när hon från Vårdförbundet sa att hon inte riktigt förstod vad det var i min skrivelse som gjorde chefen så kränkt. "Har vi läst samma skrivelse?"

Tyckte ändå att jag vann, fick en ursäkt från regionchefen, han hade inte menat att anklaga mig för att vara illojal och jag fick en ursäkt från chefen, bad henne om ursäkt också, om jag nu hade sårat henne.

Vi ska ha möte igen i slutet av januari, uppföljning för att kolla så att allt fungerar.

I torsdags larmade och låste jag Glommen för sista gången, skiter i det officiella skitsnacket, jag kommer förmodligen aldrig dit ut igen. Det var en tom och öde mottagning jag stängde. Och hela min bil var full av saker som skulle med in till stan.

Så ledsamt för alla de äldre som har svårt att ta sig in till stora mottagningen. Så oerhört tråkigt att det bara är pengar som räknas och inte människovärde, varken patienternas eller mitt.

Men nu har vi samlat resurserna (mig) och de har räddat mig från ensamarbete.

Men helt klart förstår varken chef eller regionchef hur det har fungerat och kommer att fungera framöver. "Men de får ju träffa dig här på stora mottagningen" som chefen sa. Svar nej, jag kommer inte att ta prover, jag har knappt några andra tider än diabetes och astma/KOL. Patienterna kommer inte att kunna komma in till mig för att få hjälp med någon fråga.

Och regionchefen visade på sin okunskap "Men det är ju bara att hänvisa dem in till den stora mottagningen när de ringer." De här patienterna har aldrig ringt innan, de har tagit sig bort till mig för att få hjälp, de har bara ringt eller åkt till stora mottagningen om jag har haft stängt.

Men jag fick i alla fall plocka ner den helt fruktansvärda lappen om paus och sätta upp en lite mer personlig lapp där alla hänvisas in till stora mottagningen. 

Fick en bukett med rosor av ett 90-årigt par, som tack för all hjälp under alla år. Välförtjänt sa Träsktrollet.

God natt och sov gott, ta hand om er ❤️

Vad har jag gjort under alla dessa år? Och är det snart dags att göra något annat?

Vad jag gjort? Jag har blivit en väldigt bra distriktssköterskan, en som övriga kollegor kommer och frågar om hjälp. Jag har massa erfarenhet efter 21 år som sjuksköterska, varav 11 år som ambulanssjuksköterska och nu 9 år som distriktssköterska. 

Jag har vidareutbildat mig både till diabetessköterska och astma/KOL-sköterska, två stora poster på en vårdcentral.

Jag är studentansvarig och tycker att det är fantastiskt roligt och utvecklande att ha studenter. De får mig att tänka till på vad jag gör och varför.

De senaste 5 åren har jag dessutom haft min "egna" lilla mottagning, varje distriktssköterskas våta dröm (kanske). En gammal hederlig distriktssköterskemottagning, tänk dig en engelsk serie med en sköterska på landet. Precis så. Och snart är det min sista dag på den mottagningen.

Jag har inga planer på att byta jobb, varför skulle jag? För att jag har en chef som gapar på mig och är galen? Jo, i och för sig ett starkt argument. Men så lätt kan jag inte ge upp. Jag har ju alltid sagt att "min" vårdcentral ska bli den bästa. Och jag den bästa distriktssköterskan (det får andra bedöma).

Och jag trivs där jag är, bra kollegor, bra jobb och bra arbetsplats (i alla fall fram till i fredags förra veckan). Möte med verksamhetschefen, regionchefen, HR och representant från Vårdförbundet på tisdag, får se vad som händer då.

Vet inte ens vad jag skulle tänka mig att jobba med om jag skulle byta jobb. Gå tillbaka till ambulansen? Nä, har blivit alldeles för bekväm. Vill inte jobba skift på grund av barnen och inte så mycket helger som de gör.

Annan vårdcentral? Vilken då? Och jag vill i så fall ha med mig en mycket speciell kollega.

Bemanning, nä det funkar inte med barnen och jag vill inte jobba på någon vårdavdelning på sjukhuset.

Nä, jag gör mig bäst där jag är.... i alla fall om jag får välja.

Jag fortsätter i alla fall och firar med årets upplaga av skumtomtar, päronsmak (helt okej) och päronkonjak (konstig blandning).

Ta hand om er och ta vara på livet ❤️

Orättvist och det gör mig arg och ledsen.

Kirurgen som sa till maken att cancer inte gör ont skulle ha hört av sig till mig.... Har han inte gjort, dags att höra av sig till någon chef på kirurgen.

Ställde en fråga och skulle fått svar, det är nog snart två månader sedan. Få ju hoppas att de räddar liv när de uppenbarligen inte hinner ringa eller skriva brev till mig.

Jag ville veta om det är så att man ska göra någon utredning på barnen, om de löper större risk för att få cancer. Deras farmor dog av levercancer, deras pappa av tjocktarmscancer och deras morfar har precis genomgått behandling på grund av prostatacancer. 

Åt helvete för mycket cancer, jäkla skitsjukdom.

Och som att det inte hade räckt med allt vi har behövt och behöver gå igenom så är det helt jäkla galet på jobbet.

Utskälld och anklagad för arbetsvägran och illojalitet av verksamhetschef och regionchef förra fredagen.

Ett uppstyrande samtal med verksamhetschefen i tisdags då hon absolut inte ville höra min sida av saken utan bara förmedla att jag måste bättra mig.

Idag lämnade jag en skrivelse till henne för att hon skulle få min upplevelse av det hela, då hade jag tydligen kränkt henne och hon mådde så dåligt att hon fick gå hem.

Sa till henne att hon är den första chefen jag någonsin har haft som fått mig att må fysiskt dåligt när jag åker till jobbet, hade ont i magen i morse och hjärtklappning. Då frågar hon mig om jag tänker säga upp mig...... Nä, jag trivs med mitt jobb, mina kollegor och min arbetsplats så jag har inga planer på att säga upp mig. Hon får gärna sluta men det sa jag inte till henne.

Från vilken dynghög har regionchefen fiskat upp det här stolpskottet???

På tisdag blir det ett nytt möte med verksamhetschef, regionchef, HR, representant från Vårdförbundet och jag.

Dags att försöka sova, natten till idag innebar panikkänsla och gråt. Idag har jag redan gråtit ihop med sonen. Hur mycket tårar finns det?

Ta hand om er ❤️❤️❤️

Vad svarar man på det.

Gråter nästan varje dag, aldrig så att någon ser. I bilen när jag kör till och från jobbet, när jag sitter i fåtöljen framför kaminen när barnen lagt sig eller när jag lagt mig och ligger ensam i sängen.

Det kan vara en låt jag hör.

Kan vara något jag skulle vilja berätta för dig; Som att vår hjärtstoppsman fått ett nytt hjärtstopp och krockade med ett träd. Han överlevde även denna gång, tack vare sin lilla defibrileringsdosa.

Eller när jag kramar någon och inser hur mycket jag saknar att bara ligga och hålla om en annan vuxen människa.

Eller som nu när jag försöker få ner mina tankar i skrift. När jag sitter här och tycker lite synd om mig själv. När jag inser hur ensam jag känner mig med allt ansvar, för barnen, djur, hus.... allt.

Så, jo jag gråter. Och hade förmodligen behövt gråta ännu mer.

Om jag skriver här på bloggen? Nja, det var ju ett tag sedan, 9 månader sedan. Det har hänt en del sedan dess.

En begravning som blev fin och personlig trots all sorg. Många i kyrkan, massor med blommor och många som skänkt pengar till cancerfonden.

Vi har haft några "första"; påsk, barnens födelsedagar, skolavslutning, midsommar, semester/sommarlov, din födelsedag och alla helgon. Vi har några kvar, så som min födelsedag. jul, nyår och dödsdagen, sen har det gått ett år.

Vi är skuldfria och jag har sett till att vi producerar vår egna el med hjälp av solceller.

Jag har fått lära mig en massa nya saker och har säkert massa mer att lära mig.

Jag har varit i Paris på fackligt möte, det var spännande. Ska dit nu i december igen.

Nutid då, vad händer i mitt liv just nu?

Dottern kom in på NIU ridgymnasiet och går nu där med båda hästarna, ja vi köpte en till, en stor kille.

Sonen har blivit evakuerad pga mögel från sin skola och går nu på en annan skola. Det blir långa dagar för honom då de bussas fram och tillbaka. 

Min lilla distriktssköterskemottagning ska stängas, eller tydligen heter det att den ska pausas. Lokalen ska tömmas och jag får inte vara kvar, så kalla det vad ni vill men för mig låter det som en stängning.

Jag fick i alla fall reda på att jag är illojal mot min arbetsgivare och dessutom arbetsvägrar när jag inte ville sätta upp en ny skylt där det står att vi pausar istället för att vi stänger. Chefen får fixa den skylten själv. Och hon får gärna ge mig en skriftlig varning för arbetsvägran.

Ta hand om er och låt ingen jävel köra över er ❤️

Skulle vilja berätta för dig att det stod blommor på jobbet till mig när jag började jobba i går, att kollegorna och patienterna saknat mig och att de är glada att jag är tillbaka.

Skulle vilja berätta om oron jag känner inför begravningen, hur ska jag orka med utan att bryta ihop. Får nästan panikkänsla när det nu närmar sig.

Vill inte gråta inför barnen, gick ut efter jobbet på en promenad, grät. Gråter i bilen när jag är själv. Grät på jobbet i dag när jag insåg vilka vänner vi har i hundvärlden, sorgligt att man inte inser det innan, att det ska behövas ett dödsfall.

Fick frågan i söndags om jag inte gråter.... jo jag gråter, så gott som varje dag. Men jag vill inte gråta inför andra, knappt ens inför mina föräldrar. 

Hade väl egentligen behövt gråta, behövt gråta ut i en trygg famn, hos någon som bara talade om för mig att allt kommer att ordna sig. Men det blir svårt när jag inte vill gråta inför andra. Så jag gråter i bilen, på promenaden, när barnen sover. Och jag lovar, jag kommer att gråta på begravningen.

Märker att jag sista tiden innan makens död gick och spände mig, hade huvudvärk nästan dagligen som nu har gått över. Vaknade dock i dag med en annan oro.... Hur ska vi klara oss ekonomiskt? Kan vi bo kvar i huset? Kommer vi att få ut livförsäkring och lånförsäkring? Allt hänger på pengar, hela tiden pengar.

De flesta avtal har varit enkla att flytta över från maken till mig, eller säga upp och skaffa nya, förutom bensinkortet. Avtalet sades upp automatiskt och mitt kort slutade fungera, fick sedan inte teckna nytt avtal med dem efter deras kontroll och kreditprövning. Bara en sån enkel sak som ett bensinkort. Ja, ja det löser sig men man är ju van vid att ha det på ett särskilt sätt.

Fick besked om änkepension och barnpension, både jag och barnen får pengar från pensionsmyndigheten under några år. Hur ska man tänka kring barnens pengar? De sätts in på mitt konto fram till barnen är 18 år sedan får de pengarna själva till de är 20, under förutsättning att de fortfarande studerar.

Begravningen börjar närma sig, blir om 2 veckor. Var inne på begravningsbyrån och lämnade en modellbil, en kopia av makens veteranbil. Askan efter honom ska ligga i en av pokalerna vi vunnit med hundarna. Försöker göra begravningen så personlig som möjligt.

Prästen ska komma idag (om hon vågar, sonen är förkyld) för genomgång av begravningen och för att "lära känna" maken.

Har bjudit in några nära och kära till en minnesstund efteråt, hoppas att det blir en trevlig avslutning på en jobbig dag.

Var iväg med barnen och handlade kläder inför begravningen i går. Fick dottern att köpa en klänning, hon har inte haft klänning på sig på 10-11 år, önskar så att maken hade fått se henne, hon var så fin i den. Det är vid sådana här tillfällen som jag saknar honom extra mycket. När jag vill dela händelser angående barnen med honom, när jag önskar att han var här för barnens skull. Kommer att bli så många "första gången" i år; födelsedagar, skolavslutningar, semester, jul osv. Ett år av nya erfarenheter. 

Dags att ta tag i denna dag. Ta hand om er ❤️

Maken dog natten till i dag, somnade in lugnt och stilla - tror jag i alla fall, han passade på att dö medan jag sov.

Han var orolig i sin andning i går kväll, kändes ångestfylld men inte vaken. Satt hos honom och berättade att han nu kunde släppa taget, att jag och barnen klarar oss, att vi har hjälp runt oss. Att det var dags för honom att slippa lida mer.

Han fick både smärtlindrande och ångestdämpande medicin och blev något lugnare. Så pass lugn att jag la mig ner på madrassen och somnade.

Vaknade ganska exakt en timme senare, klockan tjugo i två. Då var det helt tyst och lugnt, och maken hade somnat in. 

Satt en stund där i mörkret med honom innan jag ringde efter kommunskötetskan för konstaterande av dödsfallet.

När allt var klart väckte jag dottern och berättade för henne att deras pappa hade dött. Inga tårar men jag fick sitta och hålla om henne. Senare kom hon bort till mig och madrassen och sov med mig där i några timmar.

Sonen vaknade själv i vanlig skoltid och han fick då reda på att hans pappa hade  dött. Det är lättare med honom, han blir ledsen och gråter - då kan man trösta.

Sen blev det till att kontakta alla som borde veta att maken avlidit; närmaste vänner, anhöriga, särskilda kunder och kollegor.

Kommunsköterskan som varit "vår" kom och tog förväl, och hämtade grejer; mediciner, material, rullstol och rollator. Nu är det bara sjukhussängen och larmet kvar som ska hämtas.

Det jobbigaste var när personal från begravningsbyrån kom för att hämta honom, det blev så slutgiltigt. Innan hade han legat där i sängen, död men ändå nära oss. Nu skulle han försvinna, för alltid. Nu var vårt förhållande slut, ett förhållande som varat sedan den 12 februari 1989, 35 år.

Nu som först grät dottern, äntligen. Det är så mycket enklare att förhålla sig till någon som visar känslor istället för att bara bygga upp ett skal runt sig.

Jag är glad att jag med hjälp av min samlade kunskap och stöttning av Palliativa och kommunsköterskan har kunnat ta hand om maken här hemma, att han fick dö här hemma, precis som han ville. Att jag kunnat vara hans trygghet under denna tid. Att barnen har kunnat se försämringen själv under tiden och därmed varit mer förberedda på själva döden.

Jag tror att det här blev bra trots allt.

Nu är det en massa praktiska bestyr; planera begravningen, bouppteckning, ordna allt med byte av vem som står på avtal osv, ägarbyte på bil, ändra försäkringar. Kontakta bank och försäkringsbolag för att förhoppningsvis få ut lånförsäkring och livförsäkring, så att vi kan bo kvar i huset. Se till att de betalar ut hans pensionsförsäkring....

Jag ska vara ledig ett tag till, först sjukskriva mig själv en vecka och sedan ta ut semester. Planerar att vara tillbaka på jobbet v.9, efter sportlovet, om inget oförutsett inträffar.

Ta hand om er ❤️

Sedan i söndags kväll är nu maken helt sängliggande och inte vid medvetande. Han reagerar när jag ändrar läge på honom och han blir av och till orolig, men han är inte vaken.

Han och jag sover nu i allrummet, han i en sjukhussäng och jag på en luftmadrass vid sidan om.

Näringsdroppet avslutades i fredags efter att läkaren och sköterskan från Palliativa varit här på besök. Kroppen klarar inte av att ta hand om det längre. Nu får han bara smärtlindring och ångestdämpande mediciner. Han ska få ett lugnt och stilla avslut, och jag är tacksam att jag kan få ge honom det. Att han kan få dö här hemma och att jag kan vara med honom ända till sista andetaget.

Nu kan man börja planera för det där normala livet, med möten, kurser, jobb osv. Livet man längtat efter och ändå bävar för, hur ska det gå, bara jag och barnen.

Ta hand om er ❤️

Tog kontakt med biståndshandläggare i slutet av veckan för att förvarna om vårt eventuellt kommande behov av hemtjänst. Går tydligen inte att starta upp hemtjänsten innan den behövs men hon lovade att ordna det akut när vi väl behöver hjälpen. Och får vi behov av hemtjänst en helg så får vi använda oss utav trygghetslarmet.

Fredag kväll/natt bjöd på en ny erfarenhet.... varför ska alltid allt konstigt hända på kväll/natt eller helg när det inte går att få tag i ordinarie hjälp/personal?

När maken skulle göra sig iordning för natten upptäckte vi att det hade spruckit upp ett hål i operationsärret på magen. Ut ur hålet kom det massa avföring.....

Kroppen hade ordnat en ny stomi, en fistelgång från tunntarmen ut genom bukväggen. Det var inte riktigt det vi hade förväntar oss.

Panik.... in med maken i duschen, kläder i tvätten. Panik.... vad gör vi nu då? In till sjukhuset och akuten? Vad gör man med det här? Maken klarar inte en operation om det ska göras? Panik.....

Som tur var har jag en underbar kollega, kirurg, som svarade på messenger. Lugnt och sakligt fick hen mig att fixa med stomipåse över hålet. Förklarade att vi inte behövde åka till akuten, det var inte aktuellt med någon operation. Tack 

Det blev en lugn natt och sedan fick jag ordna med stomipåsar över gastrostomin och hålet. Den gamla stomin kommer det som tur var nästan inget från så där satte jag bara kompresser och tejp (hade inte kunnat få dit en tredje stomipåse på magen).

I fredags fick dottern äntligen besked på om hon hade blivit idrottsligt antagen till NIU. Och det har hon blivit, av 90 sökande!!!! Grattis gumman, jag är så jäkla stolt över dig, som fixar det här trotts allt som är runt oss just nu ❤️

Nu gäller det bara att hålla eller förbättra betygen så att hon kommer in på gymnasieprogrammet.

Ta hand om er ❤️

Det gick fort i alla fall, ringde i förmiddags efter att jag pratat med sjuksköterskan på Palliativa om hur helgen varit. Vid 13-tiden var här en tekniker och installerade dosen och satte på maken armbandet (som han redan plockat av sig).

Han kommer förmodligen inte själv trycka på det någon gång, men en trygghet för mig att ha om jag behöver akut hjälp med honom.

Helgen har varit jobbig, speciellt psykiskt för mig. Mycket tårar har det blivit. I lördags fick jag inte riktig kontakt med honom och trodde att nu är han sängliggande för gott. Ringde kommunsköterskorna för att ordna med medicinordinationer, från tablett till injektion, tur att det inte var bråttom - tog 23 minuter i telefonkö innan jag fick prata med en sköterska. Sedan tog det ytterligare 2,5 timme innan de först hade varit här och sedan ringde läkare för ordination. Hade gått fortare om jag sökt Hallandsjouren själv men det får jag inte.

Maken kom dock upp så småningom men var tröttare än innan och söndagen var likadan.

Mina föräldrar var här under söndagen och hjälpte till med att köra sonen till fotbollen och dottern till stallet. Svägerskan hjälpte till på lördagen med att köra dottern till stallet och handla åt oss. Hon var här dessutom på söndagen när sonen skulle till simskolan. Tycker att det är viktigt att barnen har en så normal vardag som möjligt, med skola och fritidsaktiviteter.

Natten till i dag var inte så bra, maken fick frossa vid 2-tiden och sedan var det väldigt oroligt. Kommunsköterskan har varit här och hämtat ett urinprov, får se om det är något där som ställer till det.

Kan det inte bara få vara lugnt och stilla, utan några övriga problem???

Vi ska minska näringsdroppet ytterligare och nu bara ge en halv påse varannan natt. Det är som sjuksköterskan på Palliativa sa, han är så sjuk så han kan dö när som helst och då är han egentligen inte hjälpt av näringsdroppet.

Ska jag vara ärlig hade jag gärna hoppat över den här delen av sjukdomen; oron, lidandet, presonlighetsförändringen.

Ta hand om er ❤️

Maken är sämre, idag har han varit vaken max två timmar och under de vakna stunderna har han inte varit helt klar i huvudet. Pratar osammanhängande om sådant han troligen drömt och blandar ihop med verkligheten. 

Han trillade i går när han var uppe och gick så nu är det rollator som gäller vid förflyttningar. Vi har dessutom fått stödhandtag till toalettstolen, trodde man inte för några månader sedan.

Vi har fått minska näringen som han får som dropp ytterligare, nu ska han bara få en halv påse varje natt.  Han har inte så lång tid kvar och det känns som att det går snabbt utför nu, märks försämring dag för dag.

Och det dåliga samvetet gnager.... önskar både för hans och vår skull att det går fort. Det här är så ovärdigt, detta lidande. Hade vi behandlat våra djur så här hade länsstyrelsen stått här inom två röda sekundrar. Men nu gäller det en människa..... från att ha varit en stark, självständig, hårt arbetande egenföretagare till det här.... så fruktansvärt ovärdigt.

Har frågat barnen om de vill vara med när deras pappa dör. Helt makabert att man ens ställer den frågan till sina barn....

Sonen vill inte vara med medan dottern inte vet.

Har funderat på om vi ska använda en av alla våra pokaler som urna på begravningen. Hundarna har ju varit en stor del av maken och han fick några stora fina pokaler med en av hundarna. Kan man göra så eller är det för konstigt? Kommer det att kännas konstigt att ställa tillbaka pokalen på sin plats efter begravningen? Kommer vi att förknippa den med maken och hans död?

Får fortsätta och fundera på detta och fråga på begravningsbyrån sen. Känns ändå som ett fint sätt att få med en av hans hobbys på begravningen, blir svårt att få med bilen.

Ta hand om er ❤️

Han är tröttare och tröttare, är vaken max 2-3 timmar per dygn nu och har mer ont än tidigare. Han har särskilt ont där slangen till gastrostomin går in i magen. Han är kraftlös och har svårt att ställa sig upp från sittande.

Läkare och sjuksköterska från Palliativa konsultteamet var här på hembesök idag, ihop med makens kommunsköterska. Läkaren konstaterade att cancern har spridit sig ännu mer i buken och han kände att den vuxit upp till gastrostomin och hela vägen runt stomin. Och så tänker man på orden som vi hört flera gånger sedan i juli.... "Vi har gott om tid, cancern växer så sakta".

Vi fick ökat smärtlindringen, både långverkande och snabbverkande. Och han ska ta medicin mot oro/ångest varje kväll framöver då han haft mardrömmar nattetid.

Vi fick minskat mängden näringsdropp han får varje natt, kroppen orkar inte ta emot den mängden vätska och näring utan det samlas ute i vävnaden som ödem (svullna fötter och anklar/underben).

Läkare har dessutom gett kommunsköterskan tillåtelse att konstatera dödsfallet när maken dör. Och jag har fått ett telefonnummer där jag ska slippa att sitta i telefonkö i flera timmar, så att jag snabbt får tag i kommunsköterskan.

Allt håller på att smalnas ner till det väntade slutet......

Vi har skickat in ett långt brev till kirurgen på sjukhuset och bett om en förklaring på hur det kunde gå så här käpprätt åt helvete. Beroende på vad de svarar och om de själva går vidare eller inte med utredning osv så får vi se hur jag kommer att gå vidare sen när maken har avlidit. Antingen skickar kirurgen ärendet till IVO eller så gör jag det. Det här ska inte få hända igen, ingen annan ska behöva gå igenom samma helvete.

Till det mer trevliga.....

Dottern har varit på antagningsdag för NIU. I lördags var det dags för fystest, intervju och ridtest. Tyvärr kunde jag inte vara med hela dagen utan åkte fram och tillbaka. Hon tyckte själv det gick bra och nu väntar vi bara på att reda på om hon är idrottsligt antagen eller inte. Utöver denna delen måste hon också bli antagen till deras gymnasielinje, och där är det de vanliga betygen som gäller.

Sonens fotbollsträning har också startat för terminen och snart drar simskolan igång. Skönt att även han har något att göra och inte bara sitter med mobil, surfplatta eller dataspel.

Nu ska vi bara få maten att fungera.... förra terminen var det inte många dagar han lyckades få i sig sin näringsdryck på skolan och han gick inte upp något i vikt. Nu har jag fått lärarna att påminna honom, bad om det redan förra terminen men det ansågs väl inte som viktigt. Men nu sa till och med dietisten att de måste lösa det på skolan, om det behövs skriver hon ett intyg för att verkligen poängtera att de anser att hans näringsdryck är lika viktig som en medicin.

Men än så länge har det fungerat och han har fått i sig sina drycker varje dag 👍

Snart dags för sista omgången medicin för maken. Ta hand om er och sov gott.

När vi kom hem så hjälpte jag maken med dusch, omläggning av stomi och pyelostomikateter. Byte av smärtstillande plåster och subcutan infart. När vi var klara med detta så var han trött och somnade i fåtöljen framför kaminen. Där blev han sedan sittande/halvliggande resten av dagen.

Upptäckte i dag att båda fötterna på honom var svullna igen. Han hade fått en stor påse med "mat" under natten.....

Ska få en liten påse "mat" i natt, hoppas att svullnaden går ner då. Sen får vi se vad de säger på Palliativa nästa vecka, om de sänker "maten" ytterligare, till bara små påsar.

Strax dags för sängen, jag har inte sovit i dag och börjar bli trött.

Ta hand om varandra ❤️

Vad händer när mina 100 daga för närståendepenningen är avverkade? Måste han vara hemma själv då och förlita sig på hemsjukvården?

Många tankar..... och väldigt få precisa svar. Ingen som vet......

Han trodde själv att han skulle vara död nu, nu väntar han bara.

Han lider inte fysiskt, smärtlindringen fungerar, men han tycker att tiden går så långsamt. Han har inget att göra. Dödsstädandet är klart, allt är ordnat som går att ordna.

Psykiskt lider han nog desto mer, men han har inget större förtroende för kuratorn han har kontakt med.

Vi hängde upp de sista tavlorna på väggarna i dag och alla nya möbler är på plats. Nu börjar huset bli färdigt för denna gången.

Ta hand om er, krama en vän när du kan ❤️