Trodde inte att vi skulle få uppleva en jul och nyår med maken, glad att vi fick en sista jul och nyår.

Nästa jul och nyår blir den första utan honom, kommer att vara en massa sista och första av allt framöver. Födelsedagar, skolavslutningar, högtider.....

Nu har jag skickat in ett brev till kirurgmottagningen med önskemål om förklaring till hur det kunde gå så här fel. Hur de lyckades missa metastaserna vid första operationen och på så vis fördröjde hela processen och tog ifrån maken hans chans till överlevnad.

Jag vet att vi aldrig kommer att få en ursäkt, vi gjorde fel, och det hjälper inte heller. Men det här ska ingen annan behöva genomlida.

Om inte kirurgen skickar detta vidare till IVO, Lex Maria, så kommer jag att göra det när maken avlidit. Det ska göras en riktig händelseanalys på det här. Och helst ska någon "hängas", någon har gjort fel, ödesdigert fel.

Annars går allt sin gilla gång här hemma.... dropp, ca 15 injektioner per dag, hjälp med tömning av kateterpåsar, sitta i fåtöljen framför kaminen, äta godis, läsa, brodera, bokföring, spela spel - Fia och Yatsy och en önskan om att få vara någon annan stans. Väntan och frustration. 

Fick i alla fall höra i dag att jag är en duktig sjuksköterska. Sånt värmer ❤️ 

Tack ❤️

Ta hand om er